Bortskämd?

I helgen har jag varit gräsänka då Per har varit på sin månatliga tur till Göteborg, där han läser till yogalärare. Jag och barnen flydde hemmet och drog till Lizette i Mörrum i stället. Vi gick en promenix med alla barnen i kylan (hu vilka kalla nordanvindar det blåste) och de tröttnade såklart efter bara några meter, de stora då alltså. Lille Wilmer somnade på fläcken i sin vagn och Mirinda satt med huvudet så långt ut som möjligt i sin för att inte missa något. Vi fick locka och pocka på de större med löften om att promenaden skulle avslutas på ICA där det skulle inhandlas lördagsgodis.
Jag har börjat handla på Coop mer och mer, jag tycker att deras självbetjäningssystem "Shop Express" är ett helt fantastiskt påhitt med många fördelar, speciellt för en trebarnsmamma som ofta handlar med hela lilla följet med sig. Den största fördelen står dock inte att finna i deras lilla broschyr och det är den att när man väl har plockat sin lördagsgodispåse, skannat den och satt dit lilla klisterlappen, är det fritt fram att sticka åt ungarna små mutor i form av godisbitar så fort de börjar gnälla. Detta gäller lillkickan i allra högsta grad, vilken life-saver detta har blivit för mig! Bara till att stoppa in en liten chokladbit när hon "låter" lite för mycket. Det märks ju inte sen i kassan att man har tagit i påsen, det står ju på klisterlappen hur mycket man har plockat på sig. Smart jag är då!
Fast alla affärer har ju inte det här systemet då. Definitivt inte ICA i Mörrum. Men det hindrade ju inte Mirinda från att börja smacka högt och ljudligt när hon fick syn på den nu så välkända papperspåsen, full med gottis. "Nam-nam-nam" började hon först och gungade med hela kroppem och tittade uppfordrande på mig. Jag försökte ignorera henne, men då helt plötsligt kom det ett ill-skrik utan dess like och alla vände sig efter oss i affären. IHHHH! med en liten bestämd knorr på slutet. Så där höll hon på ända tills vi betalat och var ute ur affären. Det hjälpte inte att jag väste mellan tänderna "Tyst unge, vi måste betala först!" Hon tänkte inte ge sig, hon visste precis vad hon ville ha...
Häromdagen gav hon till samma ill-skrik när hon inte fick sin mat tillräckligt snabbt vid middagsbordet. Det är ett så högt skrik att det riktigt skär i öronen och nästan slår lock. Efter ett par-tre sådana skrik, sa Per i från med allvarlig min. Hon tittade förvånat på honom och darrade med underläppen och jag mimade till honom "Sluta, hon blir ju så ledsen..." och Vilja satte genast i gång: "Men pappa, sådär skäller man inte på en liten bebis förstår du väl!" Elias sa ingenting, bara tittade tyst anklagande på honom som tittade tillbaka på oss alldeles uppgivet. "Men herre gud, sådär får hon ju inte skrika bara för att hon vill något, hon kommer att bli sååå bortskämd!"
Sanningen är nog den att det är redan för sent, hon är familjens prinsessa som sitter på sin blå barnstols-tron och styr med lilla järnhanden och hon har oss alla i sitt grepp, eller åtminstone väldigt hårt lindade runt det lilla, lilla lillfingret.