Valborgsmässoafton

Ursäkta att det är lite glest mellan inläggen, men det har varit helt galet här på 34:an hela veckan, det fixas och donas inför mäklarens fotografering som är på fredag eftermiddag. Ja, man har inte varit sysslolös precis. I förra veckan var Per närmast besatt av att måla i källaren; väggar, golv och väggfasta hyllor fick sig ett lager välbehövlig färg och sedan har han också hunnit med en del eftersatt trädgårdarbete, påbörjat målning av baksida, bytt några fönsterrutor, fått muren tillpiffad, grinden nymålad ("Jag säger bara första intrycket Anna") kört ett antal släp till tippen, och tusen andra grejer som jag inte minns precis just nu. Ja, ni hör själva, febril verksamhet råder. Själv har jag plockat lite inne, har haft min lista att gå efter, ett litet veckoschema, som jag har hållt rätt bra faktiskt.
Jag tog mig tid att gå ner med barnen till majbrasan ikväll i alla fall. Vädret har ju varit bättre den gångna veckan, men vi slapp regn och blåst, så man ska nog inte klaga.


Mirinda framför brasan, som inte var så stor i år. Vi har dock bidragit med lite pinnar och grenar som Peter (som var en av två ansvariga brandman i kväll) var och hämtade i morse hos oss, så blev vi av med det, perfekt! Men när vi kom ner till brasan kom det direkt från Elias: "Mamma, det där är ju vår stege!" Han borde ju veta, han har ju själv snickrat ihop den till trädkojan, oops, kunde inte Peter varit lite mer diskret och gömt den lite längre in...

Visste ni att de sparkar på högen innan de tänder den? Jag hörde den andra brandmannen fråga Peter om han hade sparkat på högen ännu. Jag trodde först att det var något skrockbeteende, men sedan kom förklaringen: "Vi vill inte gärna ser brinnande ekorrar komma utfarande efter att vi har tänt på." Låter som en sann brandman, som lever upp till sitt heroiska rykte, räddar både folk, katter och ekorrar...

Vilja 8 år idag!

Jaha, då har det firats ytterligare ett kalas på 34:an! Vi bjöd på pastagratäng och köpekakor. Anette förgyllde kalaset med en tårta som hon hade fått över från Emils konfirmation igår, en hel stor fin tårta blev det över, tur för oss. Jag har inte haft ork till att baka, hade bara köpt Vienetta, så det satt fint med lite tårta till kaffet.
Vilja var nöjd med sin dag, det var Lizette och c/o, Peter och c/o samt Hanna och barnen och Malin som var här. Jennie hade otur att jobba hela helgen, så de kommer en annan dag.
Man kan nästan tro att det var tema för presenterna, mycket mat och bak blev det, måste erkänna att jag hade ett finger med i spelet där, har tipsat lite. Det finns ju hur mycket fint och roligt som helst att köpa till en flicka i den åldern och Vilja är så tacksam och lekglad, det gör det extra roligt att handla.


Klicka på bilden för att spana in på lite närmare håll

Digital systemkamera - VILL HA!

I förra veckan hämtade jag ut några kort som jag hade framkallat, bilder från en rulle som hade legat och skräpat i köket ett tag. Jag hade inte en aning om vad det var för kort, nu blir det ju mest digitalkameran som man använder, vår fina systemkamera ligger oftast i garderoben och samlar damm. I början var jag noga med att ta kort med båda kamerorna, men nu har det inte blivit av på sistone. Man blir bortskämd med att kunna titta på bilderna direkt och det är ju en förutsättning för att kunna blogga t ex. Men bilderna från systemkameran är ju så mycket bättre, så nu vill jag ha en digital systemkamera, det vore drömmen! Jag har kollat runt lite, en CANON EOS 400D verkar vara bra att börja med, ca 5000 kronor är det minsta man får betala för den.
Hoppas du läser detta nu Per, det är en inte så liten hint till dig ;-) Det är ju ett tag till min födelsedag, så du hinner spara älskling!

Det blev rena julafton att titta på bilderna, jättefina bilder från i höstas var det!
T ex från Malin och Henrics bröllop:


Och denna fina bilden på mig och Mirinda, det är nog den bästa jag har på oss båda tillsammans. Har i och för sig inte så många, jag står för det mesta bakom kameran.


Och så var det denna bilden på Elias, när han fyllde 9 år. Tänk var brun han fortfarande var med tanke på att det var i september (och med tanke på den sommaren som var).


Och från lille Wilmers dop:

Prickigt värre

Igår upptäckte jag att Mirinda också hade prickar, fast inte alls som Viljas, dessa var inte så många till antalet och mer vätskefyllde, kände bestämt igen dem sedan tidigare och jodå, distriktssköterskan var inom och bekräftade mina misstankar, "Nog har hon vattkoppor". Det är inte illa att ha två barnsjukdomar som härjar i familjen samtidigt. Ja, det är lika bra att köra racet nu medan man ändå är hemma, då blir de glada på jobbet och jag slipper en massa vab-dagar, tänk vad pengar jag sparar! Positivt tänkande kallas det, för er som inte lider av detta syndrom.


Inte som en prickig korv precis, men hon har en del prickar på axlarna, en i nacken, en på benet och en i huvudbotten.

Sommarstuga?

Nu när vi ska flytta in till stan, kanske det är läge att satsa på en sommarstuga? Har ju alltid drömt om en stuga på min barndomsö Tärnö (är inte alls bitter på gammelfarmor som sålde sin på Skallön,precis utanför Tärnö, för 15000 (femton tusen) kronor på 70-talet), men tomtpriserna är ju så dyra. Men den här, den tar ju knappt någon plats alls! Perfekt! Fly me one på direkten, och den ska sättas upp precis mitt emellan Skallön och Tärnö, där den kan reta så många öbor som möjligt, det skulle pappa har gillat skarpt!


Livet på en pinne, vilket höjdarboende!

Garderobsröj

Idag har jag påbörjat utrensningen i min egen lilla kattvind, Per började redan igår med att slänga travar med tidningar åt mig, jag var inte det minsta tacksam. Alla mina Hus & Hem och mina fint organiserade Illustrerad Vetenskap från 1990-1997, mina gamla Amelia-tidningar och Vänta Barn och mammas Tara-tidningar, alla bara vräktes ner i svarta sopsäckar, han var helt skoningslös.
Jag som är tidningsjunkie lär ju förse mig med nya, det blir snabbt en hel del och han fick faktiskt inte ta mina Family Living, Mama eller Hälsa som ligger under soffbordet och han nöjde sig till slut, åtminstone för tillfället.
Han blev rätt nöjd med mig också idag, två säckar kläder och två säckar skräp fick jag ihop, det var verkligen bra jobbat för att vara mig. Vissa kläder måste hängt där ett bra tag nu, de var från tiden då jag fortfarande strök mina kläder, så det måste ju ha varit en tio år sedan minst.
När jag väl kom in i kastandet så förvånade jag till och med mig själv genom att kasta både mina konfirmationsminnen (hade en särskild fin samlarmapp till dem) och mitt specialarbete om Voodoo från gymnasiet. Och min balklänning från studenten 1993, konstigt att inte Tina frågat efter den nu när hon tar studenten i år. Nej, det har förstås hänt en hel del på den fronten, nu är det nog ingen som kan tänka sig att komma i en blå långklänning med lite vidd i kjolen, med puffärmar och en stoooor rosett i svanken. Fast då, 1993 var jag förstås hur fin som helst, med matchande handväska och håret uppsatt, fint lockat av mamma hemma i badrummet. Sååå synd *host* att scannern är sönder, annars hade ni kanske fått se en bild på spektaklet.
Min norsk-svenske ordbok fick också stryka med så nu lär jag aldrig veta vad fleskefall och trynestift betyder. *slår upp* Jaha, banta och läppstift, men då så, då klarar jag mig kanske utan den då...

Diagnos

Det var fjärde dagen med hög feber för Viljas del idag samt illamående samt halsont och när febern visade på 40.3 och hon dessutom hade fått fullt med prickar på kroppen, tyckte jag nog att det var dags att ringa sjukvårdsrådgivningen. Dum som man är försöker man ju själv förekomma genom att söka diagnos på nätet och jag befarade körtelfeber när jag ringde, men kvinnan i luren var snabb med sin diagnos: scharlakansfeber, vilket också ett halsprov på samariten ett par timmar senare bekräftade. Då hjälper penicillin tydligen, efter ett par dagar ska hon vara smittfri, så förhoppningsvis är hennes 8-årskalas på söndag räddat. *puh*
Det var Per som följde med henne, som tur var kom han hem precis lägligt, så att jag slapp åka in och ta med Mirinda, som ju inte heller är på topp. Tyvärr kom de hem med flytande kåvepenin, "Hon fick själv välja" *himlar med ögonen* Det valet ångrade hon bittert i dubbel bemärkelse, fick bara i henne en dos, den andra klöktes hon upp, så det blir ett nytt besök till apoteket imorgon, det får bli tabletter i stället. Jag har faktiskt aldrig lyckats få i mina barn flytande medicin, stolpillerna var som en skänk från ovan när de kom och nu klarar både Elias och Vilja att svälja tabletter, så skönt.

Sjuklingarnas klagan

Det känns såååå skönt att sitta här i mörkret medan alla andra sover, det är så tyst och skönt och har kommit att bli min stund på dagen, jag som egentligen inte alls är någon nattuggla. Idag är det extra skönt, eftersom alla barnen har varit sjuka.
Det är tur att jag inte jobbar inom vården, för det hade jag definitivt inte haft tålamod till, fy för sjuka människor. Här hemma har det ju varit sjukstuga sedan i fredags, då Elias hade insjuknat under natten, sedan var det Viljas tur i söndags och nu idag har minstingen också haft feber. Jag började med en fräsch start på morgonen, när jag försökte truga i alla sjuklingar lite frukost eller åtminstone något att dricka, men efter det bar det bara utför och vid middagstid svarade jag alla "Maaaaaammma"-rop med ett sammanbitet väsande: "Vad är det nu då?"
Det är liksom ingen ände på vad man kan tänkas behöva när man ligger platt på rygg i en soffa.
"Mamma, jag är töstig"
"Mamma, jag når inte glaset"
"Mamma, täcket är för varmt"
"Mamma, kudden är inte skön"
"Mamma, jag når inte fjärrkontrollen"
"Mamma, jag vill ha alvedon"
"Mamma, ge mig hostmedicin"
"Mamma, tar tempen på mig"
"Mamma, mina naglar är för långa"
Sedan är det deras övertro på mamma, alla de saker man inte ens kan göra något åt:
"Mamma, jag mår illa"
"Mamma, jag är yr"
"Mamma, jag är för varm"
"Mamma, jag är hungrig men orkar inte äta"
Alla påståenden sagda med en blick och en min som tydligt säger att jag ska hjälpa dem att fixa detta annars är jag ingen mamma värd namnet.
Och det värsta av allt, trots att de ligger i varsin ände av soffan, båda med hög feber och helt orkeslösa, nog fasen orkar de tjabba!
"Mamma, Elis tog mitt täcke!"
"Mamma, Elias hostar på ett retfullt sätt"
"Mamma, Elias säger att jag är knäpp!"
"Mamma, Elias säger att jag inte alls är sjuk!"
"Mamma, Vilja skrek argt på Mirinda!"
Jag tror att man kan mista förståndet för mindre. Och sedan den lilla igeln på detta, om hon inte sitter fast i bröstet (än mer omöjligt att få i henne fast föda när hon är sjuk ju) så hänger hon i byxbenet och för första gången blir jag inte alldeles varm i hjärtat när jag hör hennes späda, uppmanande "Maaammma".

Hick!

Ja här lär det fortsätta stylas och fixas, bostadsrätten är nämligen vår när vi vill nu!

Apropå det här med att rensa ut...

Våra vänner Anna och Mats är duktiga på att rensa, det verkar ha blivit en gemensam hobby för dem. Varenda gång man är där har det rensats och feng shuiats hej vilt. Och varje gång åker jag hem med halva bilen full. Nu sist var det lite leksaker och smycken till Vilja som Julia hade vuxit ifrån och två par gympadojjor till Elias som Jocke inte tyckte om och därför knappt använt. Jag älskar ju sånt, att handla second hand och gå på loppisar och dylikt, så jag blir alltid lika glad. Nu sist blev jag extra glad, för Vilja fick en jättefin docksäng med sig hem, lite vit färg på den och ett fint bäddset till, så kommer den ju bli hur söt som helst!



Förutom två barn, har Anna och Mats också två uppsättningar av både katt och hund, det gör det extra roligt att hälsa på, Vilja är helt sjuk på hundarna! När vi var där i förra veckan hade Mats och Julia byggt upp en liten agilitybana i trädgården, så Vilja och Smulan hoppade över hinder och hade hur roligt som helst, tror nog att Smulan somnade ovaggad den kvällen i alla fall.


Vilja och Smulan

Mirinda hyste dubbla känslor för de små hundarna, hon tyckte också att de var roliga att busa med, men när de försökte nalla av hennes kex blev hon inte alltför glad.



Hon har istället en annan favorit i i familjen Johansson, rätt otippat för att vara hon.


Mats har god hand om barn

Homestyling

Det har tydligen varit underbart väder idag, men det är inget som jag har märkt så mycket av. Jag har nämligen haft fullt upp hemma med påbörjad homestyling och dessutom har Elias och Vilja legat sjuka i soffan hela dagen, feber och magont.
Homestyling? Jo, om det nu blir aktuellt att sälja huset är det nog rätt bra om mäklaren (och såklart eventuella hus-spekulanter) kan ta sig fram överallt. Vår akilleshäl är källaren och våra tre kattvindar. Vi började med att rensa lite i källaren, eller lite, Per fyllde ett helt släp med skräp. Under tiden var jag på Dunnisparty och det värsta är att när jag kom hem och gick ner i källaren, kunde jag knappt säga vad det var som saknades. Visst såg jag att det hade blivit lite mer plats, men ändå kunde jag inte riktigt säga vad det var för saker som hade rykt med. Per lät väldigt svävande när jag frågade: "har plockat lite här och där" sa han bara, han var nog rädd att jag skulle öppna släpet och börja plocka in saker i huset igen. Jag är en riktig hamster, har alltid varit. Men jag måste erkänna att det ändå är befriande att rensa.
Jo, det fixas både här och där i hemmet nu, det är ju typiskt att huset ska bli tipp-topp nu bara för att man eventuellt ska sälja. Min syster var mitt uppe i en budgivning i förra veckan (det blev inget köp, inte denna gången åtminstone) och de hade bokat in mäklaren för en värdering av deras nuvarande hus. Det var såklart extra städat och fint den dagen och jag märkte direkt att något var annorlunda när jag kom in i hallen. Just det, nyckelskåpet som varit trasig en längre tid och hängt på trekvart, var nu som nytt igen och hängde så prydligt på sin plats. "Va? Jag trodde inte att det gick att laga?" sa jag lite undrande och systern svarade "Trodde inte jag heller, men tydligen gick det hur bra som helst helt plötsligt" med en menande blick på sambon. Så det verkar vara lite typiskt det där, hemmablindheten försvinner plötsligt och man ser huset med helt andra ögon. Vi fyndade ett badkar på Blocket idag också, fronten har varit sönder på vårt länge nu, och badrummet ser mer presentabelt ut nu. Elias undrade om vi skulle ha med oss det nya badkaret om vi flyttar och han fattade verkligen ingenting när vi svarade nekande "Varför köpte vi nytt nu då?!" Nej, inte helt logiskt kanske.

Grattis syrran!

Jaha, då har man varit och kalasat igen, denna gång i Sölvesborg. Nu börjar hon också att bli en mogen kvinna, syrran 30+, det låter något det! Det var bara flickorna i familjen som kunde åka iväg idag, Per skulle hjälpa Peter att tapetsera och Elias var hemma med feber och halsont, stackaren.



Hon fick lite vårfint till bordet. Vi köpte hela kittet på Kati' glas och design i Mörrum. Duken fanns i andra färger också, skulle själv kunna tänka mig en vit.


Som vanligt när man kommer därifrån är man stinner som en julagris, han är duktig i köket, Oscar!

Flytta?

Nu har det varit lite tyst här på bloggen i ett par dagar, jag har haft lite att fundera på nämligen. Det visade sig vara en ledig bostadsrättslägenhet i nedan nämnda område. Det är alltså en marklägenhet, en femma, i två våningar med en liten tillhörande gräsplätt och inglasat uterum. I förrgår var vi på visning och jag kände att den hade potential, den var rymlig trots sina få kvadratmeter. Det kanske är vår chans att komma in till stan utan att helt ruinera oss eller bo i tråkig hyresrätt. Jag har nog dragits med av Pers iver och de stora barnen är helt för.

Det som talar för en flytt in till stan är:
* Barnen går i skola i stan
* Barnen har kompisar i stan (Vilja har inga kompisar i Svängsta, Elias har några få "nödkompisar")
* Vi slipper en massa onödigt körande, sparar in på bensinen
* Det är nära till "allt"
* Vi sparar tid på trädgårdsarbete (vilken vi i och för sig lägger ner zero tid på nu, men det hänger alltid över en)
* Vi slipper allt jobb med det "exteriöra", behöver aldrig tänka på att måla om huset, lägga nytt tak eller byta fönster, allt sånt sköter ju föreningen
* Ska man sälja, är det nog läge att göra det nu, tror att man får ut högsta möjliga pris nu och vi skulle kunna sälja med en rejäl förtjänst

Det som talar mot en flytt är:
* Huset (älskar vårt hus och har precis börjat få det som vi vill ha det med nytt kök, nytapetserat i alla rum etc)
* Trädgården (den är så mysig och frukost på altanen sommartid är en riktig höjdare)
* Orka flytta...blir matt av bara tanken på allt jobb som det innebär
* Det är dyrt att köpa just nu, kanske som allra dyrast?
* Vi får mindre space

Vi får väl se hur det går. Som sagt, mycket att fundera på...

Min nya väninna

Jag har följt den från starten, och jag måste säga att jag var skeptisk till en början, men faktum är att jag lät mig snabbt omvändas och nu känns det som om jag har fått en ny väninna. Jag pratar om Pernilla Wahlgrens blogg på mamas hemsida. Jo, jag kan nog se att ni höjer ögonbrynen, det gjorde mina två bästa väninnor med när jag avslöjade mitt hemliga bloggläsande för dem. "Nej, men hon är väl bara för mycket, tramsig, fnittrig och lite hysterisk" Jo, det var nog min åsikt om henne också innan, men som sagt jag är omvänd. Jag hade lätt kunnat vara kompis med Pernilla! Hon bjuder på sig själv (och delar med sig av smaskiga recept), visar upp privata bilder (snyggo-brorsan Linus inte att förglömma), tipsar småbarnsföräldrar (hennes Theo är lika gammal som Mirinda), visar upp inköp i både klädesväg och inredning (god smak har hon också) och så har hon humor och självdistans. Hon är en flitig bloggare, uppdaterar så gott som dagligen (fattar inte hur hon hinner) och det uppskattas ju alltid av beroende bloggläsare som en annan!

Here we go again

Per ringer från jobbet till min mobil:
"Hej, vad gör du?"
"Är på babycafé."
"Jaha, trevligt. Du... jag är hos Madde (mamma till Elias och Viljas kompisar tillika gammal klasskamrat till Per) och målar lite nu..."
"Jaha?"
"Hon tycker absolut att vi ska flytta hit här, det är jättebra när man har barn och så..."
"Vart då? Myntvägen?"
"Nej, hit till Terassvägen där Madde själv bor."
"Eh, jaha, du vill alltså köpa bostadsrätt i stan nu då?"
"Det hade väl varit bra? Jag är här och jobbar en stund till om du vill komma och kolla lite..."

Ja, man kan ta stadspojken ur stan men aldrig stan ur stadspojken verkar det som. Nu har det gått ett par dagar och han har inte släppt detta ännu, så vi får väl se vart det slutar. Fortsättning följer...

Födelsedagsfirande

Idag var det ombytta roller, då jag fick masa mig upp innan Per och väcka Vilja med ett viskande "Pappa fyller år idag". Elias slapp jag att väcka, han var redan uppe, tittade på morgon-TV.


Elias bär den traditionella födelsedagsbrickan med ljus, paket, kex och läsk (bra start på dagen?).

Elias och Vilja hade med gemensamma krafter åstadkommit ett litet konstverk dagen till ära, gissa om jag blev glad? De är ju som hund och katt för det mesta, så det var så roligt att de hade gjort en gemensam teckning. Och förutseende har de varit, den var färdig redan för ett par dagar sedan.


Hmm, tur att det var Per som blev avbildad med tre magar, och inte jag. (Jag är ju den som håller tårtan i ena handen och Mirinda i andra)


Hela sängen full med morgonrufsiga älsklingar

Vilja hann även med ett barnkalas idag, kompisen Klara firade sin 6-årsdag.


Vilja var mäkta imponerad av Klaras snövitstårta

Man kan knappast säga att det var kalas hemma idag, men jag bakade ett par kakor och på eftermiddagen ringde Peter och sa att de hade tårta över från igår om vi ville ha, så de kom över på lite fika och så var Lizette med familj också här en stund.


De båda "födelsedagsbarnen"


Efter en stunds utelek kom Vilja och Malina in med sång och överlämnade denna härliga vårbukett till Per

Titta!

Titta vad Elias har gjort till Mirinda i slöjden! En pingvin på en pinne, en perfekt leksak nu när hon kan gå. Och så är den hur söt som helst när de små skinnfötterna snurrar runt hjulen.



Om den föll i god dager hos lilla fröken? Se själva, tycker hon ser lite smått galen ut när hon kutar runt med den, men roligt har hon!

Giftig?

När Per hade svurit en gång för mycket över vår telefon i hallen som levde sitt eget liv, tog jag bilen in till stan och jag visste precis vad jag var ute efter. Det blev nämligen kärlek vid första ögonkastet när jag fick syn på den i vintras. Den heter Telia Kobra och är en hyllning till den gamla Kobran, den kultförklarade, klassiska Erikofonen från 1950-talet.



Den klassiska snurrskivan undertill är nu utbytt mot en knappsats och på ovansidan finns en display och flera funktionsknappar. Både snygg och praktisk med andra ord!
Den uppdaterade Kobran finns även i svart och säljs i Telias butiker för 499 kronor.

Photoshop

Har inte hunnit med något inlägg idag, har lekt med mitt photoshop istället. Inspirationen till att shoppa bilder har på senaste tiden varit på sparlåga, men idag fick jag ett ryck. Gjorde bl a denna på Vilja. (Klicka för att förstora)

Lååång kväll

Igår var det årets andra kommunfullmäktige och jag var på plats under hela låååånga mötet som drog ut på tiden till närmare halv elva. Jag chockade mig själv genom att göra debut i talarstolen. Och vet ni vad, jag dog inte! Svimmade inte ens. *skratt* Lite nervöst vad det allt, men jag tog på mig min mest myndiga min och tittade BUS-nämndens ordförande stint i ögonen när jag anklagade honom för att ha manipulerat statistikunderlaget till hans fördel. Modigt. Inte alls likt mig. Sedan tyckte jag också att man skulle haft ett annat perspektiv när man valde nedläggning av skola, att man borde sett det i ett landsbygdsperspektiv eller varför inte i ett barnperspektiv?
Jag hoppas att jag gjorde mig förstodd, mina partikamrater var nöjda med mitt tilltag i alla fall och den lilla föräldraskaran från Tostarp såg också gillande ut. Men vad hjälpte det, beslutet om nedläggning stod fast efter voteringen 25-25. Lika jämnt vad det i Busnämnden när beslutet togs, en röst som avgjorde. Lite sorgligt anser jag.

Fikaboken

Häromdagen när jag var på Coop, fick jag syn på något som fick mitt hjärta att slå ett par extra slag av glädje. Jag såg den på lite håll, så jag styrde snabbt och bestämt vagnen för att komma riktigt nära. Det var ett helt ställ med sådana här:



Ni kan väl förstå att jag kunde höra den ropa mitt namn genom halva affären? "små råd och recept för stora fikaälskare" Yepp, that's me! Och med recept av the one and only Leila! Och det enda jag behövde göra för att den skulle bli min var att köpa en produkt från Gevalia (vilket i och för sig innebar ett smärre svek mot mitt älskade Zoégas, men men...) Så skynda er nu att hämta hem er egen fikabok med smarriga recept och underbara bilder!



...och förresten, ni har väl inte missat Leilas blogg?

Första Året i bilder del 2

September:


På väg till Malin och Henrics bröllop. Hon var väldigt kyrklig under sitt första år, 4 dop, 2 begravningar och ett bröllop hann hon med.

Oktober:


En höstbild på Mirinda, 7 månader gammal.

November:


Nu kryper hon med full fart!

December:


Nu är det lära-gå-vagnen som dras fram i full karriär.

Januari:


Fia-Bus i farten, 10 månader gammal och det bästa just nu är att klättra upp för trappan. Fort går det och sker helst när ingen ser, så att hon sen kan vänta på översta trappsteget och utstöta små flämtningar av spelad förskräckelse ända till någon kommer rusande.

Februari:


Ledsen-minen. Lilla skådespelerskan tog till denna minen varje gång hon blev lite putt, eller om hon hörde att någon annan var ledsen eller om någon bara låtsas-pylde lite. Hon lyckades lura en och annan att tro på henne och detta lockade fram en hel del skratt. Till slut räckte det med att bara ta fram kameran så gjorde hon minen, så vi slutade nog uppskatta cirkustricket ungefär där, inga vidare vackra bilder för fotoalbumen precis.

Mars:


Lill-kusinen tillika bästa kompisen Wilmer. De blir alltid lika glada att se varandra (trots att det är så gott som varje dag) och än så länge har Mirinda ett litet övertag med sina 4 månader längre livserfarenhet, men snart är det nog Wilmer som drar Mirinda i dockvagnen, skulle jag tro...

Hur mycket boknörd är du?

Mitt resultat:


Rätt så medelmåttlig boknörd med andra ord, jag har inte riktigt tid att läsa så mycket som jag skulle vilja. Jag är inte så mycket för att dutt-läsa små stunder då och då, jag vill bli uppslukad.
Annat var det när jag var yngre då personalen på Svängsta bibliotek fick beställa böcker speciellt till mig för jag hade läst allt de hade på hyllorna som var för min ålder, jag var väl 11-12 år då.

Mina tankar går till la familia

Ska gå och lägga mig nu, men sänder en extra tanke till min systers familj vars svärfar ligger och återhämtar sig efter en akut operation som kanske inte föll så väl ut som väntat. Livet tar så hårda vändningar ibland. Nyss var han i Sverige och lekte med sina barnbarn, hur pigg och glad som helst... Läkarna säger att hans tillstånd kanske beror på en infektion (hastigt uppkomna mördarinfektioner har vi ju dåliga erfarenheter av i denna familjen) och står lite handfallna för tillfället. Var är Dr House när man behöver honom?

Första Året i bilder del 1

Jaha, då var hon helt plötsligt 13 månader nu, Lill-Kickan och nu är hon sin ålder i månader igen. Det var kul att kunna säga "1 år" på frågan hur gammal hon är.
Jag älskar 1-åringar! Jag vill alltid ha en 1-åring i huset, det är så upplyftande måste jag säga, för hela familjen. Det är omöjligt att sura när det finns en 1-åring allestädes närvarande. Hon är full av upptåg hela tiden, som vi övriga blir djupt engagerade i, vare sig vi vill det eller inte. Häromdagen hittade jag henne hängandes över toastolen (locket uppfällt). "Jaha, nu börjas det" tänkte jag, men när jag kom närmare såg jag att hon inte alls var i med händerna och blaskade, utan att hon stod och spottade ner i toan, med tillhörande ljudeffekter på det. "Vad gör du, spottar du i toan?!" utbrast jag varpå en stolt Elias kom rusande: "Det är jag som har lärt henne det!"

Tänkte att jag skulle ha en liten bildkavalkad här på bloggen, Mirindas första år i bilder, en bild per månad. Fast först måste vi väl börja från början, en bild på "lilla magen". Alla bilder går att förstora genom att klicka på dem.


OK, den är kanske inte så liten, men här är jag gravid i vecka 40, tre dagar före beräknad förlossning, så det är kanske inte så konstigt att jag ser sprickfärdig ut. Mirinda behagade vänta ytterligare 7 dagar på att komma ut.

Sedan har vi ännu en shoppad bild på en nybakad liten Mirinda:


Mirinda såg dagens ljus 1 mars 2007

I april månad, på pappas födelsedag.



Maj:


Hon var inte helt nöjd första tiden, mycket gnäll och hade svårt att komma till ro, på kvällarna särskilt. Mem hon älskade att bli hystad på det här viset.

Juni:


Nu har hon fått en ny lekkompis, kusinen Dante som är 2 1/2 månad yngre. Ett underbart kort när de "leker" under babygymet.

Juli:


Vi följde med Per ner till Polen på yogakurs, bilade ner med ett annat par. Vädret var tyvärr som hemma, d v s piss, synd på en annars mysig semester. Resväskan passade perfekt som resesäng, eller vad tycker ni?

Augusti:


Vissa solglimtar var det nog ändå, knäppte ju av detta härliga sommarkort på Mirinda när hon gungar för första gången, på lekplatsen i Olofström (jo det är värt att köra ända dit).

Maginfluensa...igen

Jo det är sant, nu har den härjat i familjen igen *suck*. Vi som nästan aldrig är sjuka, mer än enstaka förkylningar har nu blivit drabbade två gånger på två veckor. Det började igår morse när jag skulle skjutsa till skolan, det klagades på både det ena och det andra, men jag tänkte att det är nog bara för att det är första dagen efter lovet och tidsomställningen och allt. Men halv tio ringde rektorn och meddelade att Elias hade spytt ett par gånger. Det var bara att lämna kyrkkaffet (var på öppna-gruppen i Mörrum) och hämta sjuklingen. För säkerhets skull hämtade jag upp Vilja på vägen, hon hade ju också klagat på illamående på morgonen, Elias däremot hade "bara" haft magont.
Hemma på soffan kände jag att jag blev sämre i takt med att Elias blev piggare, låg och slumrade och det körde i magen. Elias fick det roliga uppdraget att ringa hem pappa från jobbet: "Pappa, du får komma hem nu, vi ligger sjuka på soffan. Köp hem glass också."
Det bröt aldrig ut på Vilja, hon hade bara ont i magen emellanåt och jag slapp också gå på toa, men sov hela dagen och huvudvärken skojade man inte bort (tydligen inte med hjälp av Ipren heller). Orkade inte gå upp och lägga mig, fick stå ut med Disneychannel på hög volym i bakgrunden och en allför pigg 1-åring som kom med jämna mellanrum, ibland för att "tutta" och ibland bara för att försöka muntra upp mamma genom att dänga en maraccas i ansiktet henne.

Ja,ja nu är denna pärsen över i alla fall, idag är vi alla pigga och glada. De stora har precis släpat ut cyklarna och rastat dem för första gången i år, det känns verkligen som vår idag! Vilja kom in med en bukett vitsippor och berättade att hon minsann hade sett en fjäril också, för "de tycker ju om att ta sig en flygtur när det är så här fint väder mamma!"