Tiden går så fort...

En stor anledning till varför jag börjar bloggar ser ni här nedanför. Det är ett stycke text som jag skrev när min minsta var fem veckor ung. Meningen var att jag skulle skriva några rader med jämna mellanrum, några rader för att beskriva hennes utveckling. Tänkte att det kunde vara roligt att ha sen, tiden går ju som bekant så fort.... Alltför fort visade det sig, jag har nämligen inte skrivit en rad sen dess och nu är Mirinda helt plötsligt 10 månader (i dag) och mycket har hänt sen dess. Jag är en sån person som måste ha piskan på ryggen för att få något gjort (lat med andra ord) men samtidigt är jag pliktskyldig och emellanåt rätt ambitiös så jag tror att det här med att blogga passar mig ypperligt, nu kommer jag inte kunna smita undan längre!


2007-04-06

Nu har Lilltösen hunnit bli fem veckor, tiden går snabbt även om man denna tredje gång är mer mån om att verkligen njuta av bebisen, ta det lugnt och allt det där.
De första två veckorna var rätt lugna, men man blev trebarns-chockad trots allt, jag trodde man skulle vara lite coolare denna gång, men nej då. Det kändes lika tafatt och kaotiskt som med de andra två.

BB-tiden klarades av snabbt. Mirinda föddes på torsdag morgon kl halv 4 ca och fredag em var jag hemma igen. Det är inte så lugnt och mysigt som man kan tro att ligga på BB med sin nyfödda, man blir störd hela tiden av välmenande sköterskor och barnmorskor som ska hälsa och informera och undersöka och det är en del tider att passa och ingen toa på rummet och det tar en hel evighet att ta sig till närmaste toa och känns inte alls skönt att lämna sin dotter ensam på rummet då. (Särskilt inte kl 3 på natten, när man hör illvrål och panikartat tänker ”shit är det min som skriker”? Och jovisst var det det visar det sig när man kommer tillbaka till sitt rum. Hon som sov så gott när jag smög ut…)
Jag hann få besök på BB trots allt. Torsdag kväll ringer telefonen, det är Hanna och Malin som har anlänt till besöksrummet. Det var trevligt med lite besök och Hanna fick känna av lite rampfeber ett par veckor innan hennes beräknade förlossningsdatum. Och tack för choklad och tidning, det satt fint sen på kvällen!
Mirinda sov mycket på BB, och åt en hel del, det kändes som en bra början. Hon sov inte så bra i sin "balja", så på natten fick hon sova jämte mig. Mysigt… På fredagen blev det lite mer liv i henne, när pappa och Vilja kom på besök så skrek hon en del, men vi tog hand om henne alla tre. Vilja var mäkta stolt och var med hela dagen med läkarbesök och höftscreening. Men hon mådde dåligt när Mirinda skrek vid undersökningarna, då tittade hon bort och höll för munnen precis som om hon mådde illa. Sen spände hon ögonen i doktorn och sa ”Mirinda tycker inte om dig”. Och till mig sa hon att ”man får inte dra i hennes ben så där”. Stoltaste storasyrran drog runt på baljan och pussade på huvudet. Och i bilen hem fick vi njuta av Viljas egenkomponerade sånger dedikerade till lillasyster och som sjöngs hela vägen med stor inlevelse.

Elias fick träffa henne först på fredag kväll, han hade ju varit i skolan på dagen. ”Hon är jättesöt, men det skulle ha varit en pojk” var en av de första kommentarerna. Men han har varit bästa storebror från start, han är så duktig och hjälper till, vill gärna hålla, försöker trösta när hon skriker i bilen och så där.
I början sov hon i bilen, vad skönt, sa vi, att hon tycker om att åka bil, för det blir ju en hel del körande om dagarna när vi ska skjutsa syskonen till skola och dagis. Men sen efter ett par veckor började hon tyvärr att skrika, hon tycker nämligen om att sova i bilen, men hon tycker inte om att vara vaken i bilen, då skriker hon mest. Likadant med liggvagnen, fast vi har inte hunnit vara ute med den så mycket ännu.
Ändå har hennes första veckor varit fulla med solsken, hon kom med våren kan man säga. Det snöade den dagen jag åkte in till BB, och var strålande solsken och underbart vårväder när vi kom hem.

De första två veckorna fick jag äta och kunde lägga henne i t ex vagnen och hon var nöjd en stund. Men sen hände något, för nu vill hon absolut inte ligga själv några längre stunder, får nästan panik när hon märker att hon är själv. Social med andra ord. Hon har nu börjat intressera sig mer för omvärlden, hon kan ligga en liten stund under babygymmet och titta på sakerna och lyssna på speldosor. Hon kan följa en sak med blicken och vrider huvudet efter det. Hennes underbara leende får man se några gånger varje dag och oftast ackompanjerat med ett gulligt, förnöjt litet läte, senast i fm när jag dansade med henne och försökte utföra en liten twist till filmmusiken till ”Lilla kycklingen”. Hon tycker om att hystas och vaggas häftigt i bilbarnstolen eller i någons armar, annars älskar hon också att ligga och mysa på mammas axel, bra med lite balans mellan dessa båda aktiviteter…
På kvällarna har hon de senast två veckorna haft flera timmar med skrik, gnäll, konstant ligga vid bröstet, allmänt orolig och inte så kul för familjen. Men igår kväll när vi hälsade fam Savmyr-Olsson var hon hur snäll som helst, åt en gång och sov resten av tiden.

Vi har inte haft så mycket besök ännu, hittills är det bara Lizette, Tina, Malina, Jennie, Oscar, Kiana, Peter och Anette som har varit hemma hos oss. Annars har även Bosse, Kristina, gammelfarmor, Jessica, Suzanne, Emil, Kim fått stifta bekantskap med Mirinda utanför hemmet. Och så har hon med stor stolthet visats upp på Viljas dagis och Elias skola för alla som velat se henne. Ja, Vilja har t om tillkallat rektor, kökspersonal och vaktmästare för att visa upp underverket.

På nätterna är hon redan så snäll, det var bara första veckan som var uppochnedvänd, då jag hade ont i håret av sömnbrist, sen har det faktiskt varit en tydlig skillnad mellan natt och dag. På natten äter hon nu ett par, tre gånger och somnar om direkt. Hon ligger hos oss i sängen, så natt-amningen går smidigt och lätt.

En liten kräkis är det, och det kommer inga små mängder efter varje mattillfälle, det bara väller ut, så jag går mest runt i Pers målar-T-shirtar och nedkräkta mysbyxor här hemma och känner mig lagom fräsch.

Vi har börjat i föräldragupp på BVC, vi har redan hunnit med ett par träffar. Det är tio Swingtown-babies, bl a Olof som är Hannas och Pauls nytillskott, som föddes 13 dagar efter Mirinda.