Envis som synden

Vi har förstått att vi har envisa barn, alla tre har starka viljor och Elias visade verkligen prov på sin i förra veckan.
Hela familjen sitter i bilen på väg hem från stan, vi ska bara inom ICA i Asarum för att handla lite mjölk och frukt. När vi parkerat och är på väg ut ur bilen slänger Elias ur sig:
”Får jag gå hem så länge?”
Per hänger blixtsnabbt på. ”Javisst får du det.”
Det här kan inte sluta väl, tänker jag, men fräser: ”Klart att du inte får, det är ju en mil hem!”
”Pappa sa att jag fick!” Och så börjar han att gå.
Per stannar honom och jag tänker vad skönt, nu säger han till honom att han inte får, men han pekar bara på motsatt håll mot vad Elias är på väg:
”Elias, åt det hållet är cykelvägen”
Och så går vi in i affären, Elias kommer ju såklart inte med. När vi har handlat färdigt en kvart senare är klockan tre på em, inget spår av Elias när vi packar in oss i bilen.
”Vad gör vi nu med Elias?” undrar jag nervöst
Per kollar sig omkring och muttrar ”Han får väl skylla sig själv…”
Men han kör ändå en sväng ner mot cykelbanan och spanar efter honom. Han syns inte till. Det hinner bli tre efterspaningar till på vägen hem då Per går ut på cykelbanan, ena gången går han en bra bit på cykelbanan själv, men kommer tillbaka ensam med en rynka i pannan.
”Han borde ju inte ha hunnit så här långt, jag fattar inte…”
Det tar oss 50 min att komma hem, en resa som bara tar 10 minuter i vanliga fall. Väl hemma börjar jag med middagen samtidigt som jag går på:
”Han hittar väl inte hem? Nu börjar det blir mörkt ju… Och det kom några droppar regn. Och han som var hungrig sa han! Det kommer ju att ta flera timmar, en mil, det tar ju skitlång tid att gå!”
Per är inte till någon hjälp:
”Ja, när vi cyklade i somras tog det ju minst en halvtimme” och:
”Men nu kanske han har lärt sig något”.
Jag är en väldigt lugn person, men nu jagar jag upp mig till max. Klockan 16.10 (vi hade varit hemma i tjugo minuter) smäller det i dörren och en helt oberörd Elias kommer in med sin vanliga buttra uppsyn:
”Hej, vad blir det för mat, jag är hungrig”
Jag bara gapar. ”Hur kom du hem?” frågar jag dumt.
”Gick… och sprang lite med”
”Men det fattar du väl att du inte får göra på det viset, helt själv på cykelbanan, det är ju mörkt nu, tänk om något hade hänt, och inga vantar hade du heller och hungrig var du bla bla bla.”
Men jag pustade ut i smyg. Per däremot kan inte dölja sin förtjusning. Han är mäkta imponerad.
”Det var inte dåligt det Elias, vad snabb du var, 80 minuter max, skitbra ju! Sätt dig ner pojk, ta lite saft till pannkakorna, det är du värd, du måste ju vara törstig nu. Inte illa alls…”
Jag känner Per, vet hur han tänker; att det kan bli vad som helst av någon med en sådan järnvilja, kanske en framtida idrottsstjärna… Och mycket riktigt:
”Du kanske skulle börja på orientering Elias, det kan du nog bli duktig på… och i nästa EC-lopp kommer du nog att ro hem segern igen”
Jag är tyst, befinner mig också i framtiden någonstans: "Stackars den flicka som måste leva ihop med en sån siggig jäkel, hon får det inte lätt hon…”