Operation övertalning

Jag har haft lite att tänka på i några dagar när Per släppte en bomb här hemma. Eller egentligen var det väl lite mer smygande och trevande, men jag förstod direkt att det var något lurt på gång. Han började prata lyriskt om ett bostadsområde i Karlshamn som är så fint och vackert som han hade gått förbi i förra veckan när han var där på promenad med Mirinda. Det var ett område med marklägenheter, hyresrätter och han lät helt euforisk när han pratade om det och jag fattade nada. Vadå hyreslägenhet, eller lägenhet överhuvudtaget? Vi bor i en avundsvärd villa, med underbar skogstomt uppe på en höjd i ett barnvänligt område så vadan denna begeistring? Efter ett par dagars fortsatt tjat om detta förstod jag att han verkligen menade allvar. Och som vanligt när det gäller Per finns det ingen stopp-knapp, han rusar iväg i 190. Helt plötsligt visste han alldeles för mycket om dessa lägenheter och jovisst hade han ringt och förhört sig om både hyra och kvadratmeter. I fredags eftermiddag lurade han ut mig på en skogspromenad och ni kan ju gissa varthän. *suck*
Han tycker att vi borde flytta för barnens skull, de går i skola i stan och har sina kompisar där, nära till allt, slippa för dyra bensinräkningar, slippa trädgårdsarbetet, slippa ansvaret att underhålla ett eget hus med allt vad det innebär.
Mina motargument är att det blir dyrare för oss om man räknar i månadskostnad, barnen har det jättebra här i ett relativt stort hus med egen trädgård, man kan röra sig fritt både ute och inne. Det tar bara 17 minuter att köra in till stan. Och det allra tyngsta skälet att stanna kvar är att jag är älskar vårt hus. När vi bara skulle titta den där dagen för nästan 12 år sedan tog det mig med storm och jag är fortfarande huvudstupa kär i det. Det känns som om jag ska flytta någon gång så vill jag ha huset med mig. Huset är byggt 1946 och vi är endast den tredje familjen som bor här, det säger väl en hel del. De som byggde huset bodde här så länge de kunde, nästa familj var inneboende i 10 år och grät när vi tog över. Jag skulle också vilja bli gammal i detta huset.
Jag är rädd för att jag skulle ångra mig om vi sålde huset, har jättesvårt för att se oss i en lägenhet i stan. I kväll (på telefon, Per är i Göteborg i helgen) bestämde vi oss för att lägga diskussionen på is.
Det känns inte alls kul att inte vara överens om en sådan här stor sak, det är verkligen inte lätt att veta hur man ska göra i detta läget. Fortsättning följer antar jag...