(M)ammig

Jag hade nog tänkt amma i ett år om allt funkade som det var tänkt, då är man lagom duktig känns det som. Och jag är ju en duktig flicka, gör som jag blir tillsagd, har alltid gjort. Duktiga storasystern personifierad.
Nu har det gått 1 år och mina planer på att sluta amma känns väldigt avlägsna. Mirinda var inte alls intresserad av vanlig mat, jo att smaka på allt, men absolut inte byta ut ett helt mål, några teskedar räcker gott verkade hon tycka. Inte förrän hon var 10 månader började hon äta lite mer, men fortfarande inte tillräckligt. Det där om att barnen kräver mer mat efter 6 månader verkar inte stämma, hon har ju gått upp bra ändå. Hon tuttar som aldrig förr, särskilt om vi är hemma. Då ska hon ammas bara för att hon har tråkigt känns det som. När vi är iväg kan hon vara utan upp till 5 timmar. Och på natten ska det tuttas 1-3 gånger fortfarande, det hade ju varit skönt att slippa.
Själva amningen har jag inget emot, jag är ett fan absolut. Men det bidrar inte till att hon blir mindre mammig och nu på sistone har det varit väldigt mammigt här hemma. Hon kan bara tänka sig att tillbringa lite tid med någon annan familjemedlem om jag har tankat henne först, och då måste hon ändå protestera högt till en början. Det kanske bara är en fas, men det börja tära. Och att sluta amma just nu när hon är som mammigast kanske inte är det bästa? Eller det är kanske då man ska?
Men när jag var på babycafé och såg äldre barn som ammades blev jag lite mindre stressad faktiskt. Löjligt kanske, men så är det. Så jag har bestämt mig för att inte stressa med detta, Mirinda får väl bestämma takten ett tag till. Vi har ju trots allt sommaren på oss.