Sjuklingarnas klagan

Det känns såååå skönt att sitta här i mörkret medan alla andra sover, det är så tyst och skönt och har kommit att bli min stund på dagen, jag som egentligen inte alls är någon nattuggla. Idag är det extra skönt, eftersom alla barnen har varit sjuka.
Det är tur att jag inte jobbar inom vården, för det hade jag definitivt inte haft tålamod till, fy för sjuka människor. Här hemma har det ju varit sjukstuga sedan i fredags, då Elias hade insjuknat under natten, sedan var det Viljas tur i söndags och nu idag har minstingen också haft feber. Jag började med en fräsch start på morgonen, när jag försökte truga i alla sjuklingar lite frukost eller åtminstone något att dricka, men efter det bar det bara utför och vid middagstid svarade jag alla "Maaaaaammma"-rop med ett sammanbitet väsande: "Vad är det nu då?"
Det är liksom ingen ände på vad man kan tänkas behöva när man ligger platt på rygg i en soffa.
"Mamma, jag är töstig"
"Mamma, jag når inte glaset"
"Mamma, täcket är för varmt"
"Mamma, kudden är inte skön"
"Mamma, jag når inte fjärrkontrollen"
"Mamma, jag vill ha alvedon"
"Mamma, ge mig hostmedicin"
"Mamma, tar tempen på mig"
"Mamma, mina naglar är för långa"
Sedan är det deras övertro på mamma, alla de saker man inte ens kan göra något åt:
"Mamma, jag mår illa"
"Mamma, jag är yr"
"Mamma, jag är för varm"
"Mamma, jag är hungrig men orkar inte äta"
Alla påståenden sagda med en blick och en min som tydligt säger att jag ska hjälpa dem att fixa detta annars är jag ingen mamma värd namnet.
Och det värsta av allt, trots att de ligger i varsin ände av soffan, båda med hög feber och helt orkeslösa, nog fasen orkar de tjabba!
"Mamma, Elis tog mitt täcke!"
"Mamma, Elias hostar på ett retfullt sätt"
"Mamma, Elias säger att jag är knäpp!"
"Mamma, Elias säger att jag inte alls är sjuk!"
"Mamma, Vilja skrek argt på Mirinda!"
Jag tror att man kan mista förståndet för mindre. Och sedan den lilla igeln på detta, om hon inte sitter fast i bröstet (än mer omöjligt att få i henne fast föda när hon är sjuk ju) så hänger hon i byxbenet och för första gången blir jag inte alldeles varm i hjärtat när jag hör hennes späda, uppmanande "Maaammma".