75-årskalas

I söndags fyllde mormor 75 år och jag var där med barnen. Det låter säket som något självklart för de flesta men för mig var detta något stort och det var med blandade känslor jag åkte dit. Av olika anledningar som vi kanske inte ska gå in på här så har jag har nämligen inte hälsat på mormor på nästan 10 år. Då var jag där en liten stund och visade upp Elias, mormors första barnbarnsbarn. Sedan dess har jag bara träffat henne två gånger, på mammas begravning för 4,5 år sedan och på morfars begravning nu i vintras.
Det var på morfars begravning som hon öppnade upp för en "återförening". Jag och mina tre systrar möttes då av en väldigt ledsen, ödmjuk och tacksam liten tant som mitt i allt elände blev så glad över att se oss barnbarn igen. Jag kände sorg i hjärtat efter saknaden av morfar men det gjorde mig ännu mer ont att se mormor mitt i sin öppna sorg och jag tänkte på hur ensam hon nu skulle komma att bli.
Så har det inte blivit, tvärtom har nu även två av våra mostrar, som också hade brutit kontakten med henne träffat henne flera gånger, pratat med henne i telefon och t o m firat jul med henne (en av dem). De var även där i söndags. Det var på intet sätt morfars fel att det en gång blev som det blev så av allt och döma kan även gamla människor tänka om och förändras.
Vi hade väldigt trevligt på kalaset och jag och min syster blev lite nostalgiska av att titta runt i torpet och upptäcka att allt ser ut precis som det gjorde när vi var små. Det kändes väldigt bra efteråt, barnen tyckte det var jättekul att äntligen få träffa gammel-mormor och innan jag åkte därifrån lovade jag mormor att snart komma tillbaka igen.