Trettiofyran: Rapport från rehab

Hjälp, vad man kan vara busy nuförtiden, har inte hunnit med bloggen alls denna veckan, vilket till största delen beror på att trettiofyran har förvandlats till ett rehab med mig som förstevårdare. Patienten är intagen sedan början av veckan och lystrar till namnet Mirinda. Jag tänkte att det var hög tid för henne att sluta ammas, jag har väntat på att hon kanske självmant skulle välja bort det, lagom till ettårsdagen sådär men icke.
En dag på öppnagruppen i kyrkan kom ämnet på tapeten och det visade sig att de som hade ammat längre än ett år inte hade gjort det särskilt frivilligt, utan hade haft ett hästjobb att få barnet att sluta, för många drog det ut till 1 1/2-års ålder. En mamma berättade att hon var helt knäckt, när hennes dotter var två år och ville ha bröstet på sina egna villkor, spelade ingen roll om det så var mitt under shoppingen på stormarknaden, och det hela började bli lite pinsamt. Mamman hade börjat jobba, men det förändrade ingenting, flickan vägrade konsekvent att äta, hon skulle få "bum-bum" (hennes egna ord för amning) sen när mamma kom. När mamman kom till förskolan efter att ha läckt bröstmjölk hela dagen på jobbet och fått samtal av orolig förskolepersonal (flickan äter ju ingenting) var det bara till att sätta sig och amma innan hemfärd, och flickan som spenderat sista timmen i hallen, väntande på sitt "bum-bum" var äntligen nöjd. Till slut fick det vara nog, så de satte hårt mot hårt, och det tog 2-3 månader för flickan innan hon började äta vanlig mat.
Jag kände direkt när hon berättade att det där kan säkert vara jag och Mirinda. Jag har inte märkt någon nedtrappning av amningen efter att ha introducerat smakportioner och hennes nuvarande matintag är inte större än smakportioner heller. Därför har det känts bra att ha ammat henne, hon har fått näring på det viset åtminstone, hon har ju vägrat allt vad gröt och välling heter, annars hade ju det kunnat ersätta amningen. Sedan har hon ju inte tagit napp heller, så bröstet har ju fått stå för tröst också, samt insomningsmedel. Och även lite som Prozac, om jag tänker efter, en sur och gnällig Mirinda blir en helt annan flicka med några klunkar från bröstet.
Men jag ska börja jobba nu efter sommaren och jag vill inte att min lilla kicka ska sitta på bänken i hallen på dagis och vänta på bum-bum...

Men fy vad jobbigt det är, det är ju hennes största last jag tar ifrån henne, eller snarare drog och hon har det tufft nu, lill-snäckan. Och jag känner mig som värsta stygga mamman. Fast lite konsekvent och tuff också. Och tålmodig. Hon har inte fått en droppe dagtid sedan i tisdags eftermiddag. Tyvärr har hon inte ätit mer vanlig mat för det som jag hoppades på. Hon har börjat dricka lite bättre, annars petar hon i maten, men smakar villigt på allt. Fast kaloriintaget är nog inte så lågt, för glass och sötsaker går minsann ner utan besvär.