Att göra slut med ett hus

Idag var familjen som ska köpa vårt hus här igen och tittade lite, denna gång med sina föräldrar i släptåg. Det blev tumme upp från samtliga päron. "Äntligen har ni hittat ett hus!" "Jag sa ju det, att det skulle kännas direkt när ni hittat rätt!" Och så var det "Åh" och "Ah" för hela slanten.
Och köparna kom flera gånger med inflikningar i husvisningen som "Här tänkte jag att vi skulle göra si... och här kan man ha det så... datarummet kan vara här...och här på gräsmattan kan ju Olle ha sitt hus (Olle visade sig vara den stora familjehunden som behöver en hundgård på tomten). Och så åkte tumstocken fram och det mättes och kalkylerades. Jag gick tyst efter, försökte att inte ge uttryck för den gnagande svartsjukan jag kände inom mig; "Hold your horses, huset är inte ert ännu..."
Jag får ju skärpa mig. Det är ju jag som gör slut. Men som med alla förhållande känns det svårt att se den gamla kärleken tillsammans med den nya. Och så snart inpå... Jag kommer alltid att hålla trettiofyran varmt om hjärtat. Och inte bara jag, häromdagen sa Vilja helt spontant: "Jag tycker jättemycket om detta huset, mamma. Vet du hur mycket? Så häääär mycket" Och så sträckte hon ut armarna så långt åt sidorna hon bara kunde.
Flickan i familjen blev jätteledsen för att inte Vilja var hemma (hon lekte med en kompis) och då berättade jag att Vilja sagt att hon gärna hälsa på henne sen, när de flyttat in och hon själv är hos farbror Peter och hälsa på. Då sa mamma husköpare att "Vad bra, då kan ni ju leka i Viljas gamla rum, det blir väl skoj? Men kom nu, nu måste vi åka hem, vi kan ju inte barrikera deras hus på detta viset hela kvällen" Och då kändes det lite bättre, måste jag säga. Ja, det är vårt hus ett litet tag till och sen kan Vilja komma och leka i sitt gamla rum (alltså inte flickans nya rum, utan Viljas gamla rum, märk skillnaden) det blir nog bra det här. Och jag kanske också kan få kika in lite? Bara lite... Jag kan stå i hallen och vänta på Vilja och samtidigt insupa lite av husets atmosfär. Eller åtminstone vänta i trädgården, jag kan ju passa på att klappa Olle i hans nya hus...