Kalasdags

Nu ska vi på kalas hos Peter och Anette, det är Emil som fyller 15 år idag. Igår såg det ur så här när vi gick bort till dem för att inviga det nya trädäcket.


Mirinda visar vägen iförd endast blöja och den för dagen nyinköpta cykelhjälmen

Skolresa med övernattning

I torsdags var det dags för Elias årliga skolresa, den tredje och sista till Hanö. Det var klass 1-2-3 som åkte denna gången, 15 elever sammanlagt och en drös med föräldrar och lärare som passade upp följde också med. Allt verkade har gått bra, Elias kom hem väldigt solbränd, verkade nöjd om än något trött. Han blev lipfärdig när jag berättade för honom tidigare i veckan att han skulle få sova med två killkompisar samt klassläraren. Jag trodde att han tyckte det var lite pinsamt med fröken i samma rum, men det var inte därför han var missnöjd, nej det hade helt andra orsaker: "Då får man ju inte sova någonting, för Agneta snarkar så hemskt!"
Ja, han var onekligen trött när han kom hem, men om det beror på Agnetas snarkningar ska jag låta vara osagt. När han skulle gå och lägga sig igår kväll sa han "Åh, så här skön har min säng aldrig varit, det känns som en helt ny säng!" Jag kunde känna igen den känslan, när man sovit borta och sen får lägga sig i sin egen säng, hur skönt det är.
Vilket toppenväder de fick då, kunde inte ha varit bättre! Han fick med sig vår digitalkamera, så han kunde ta lite bilder. Först när jag kollade på bilderna i kameran blev jag helt till mig, det var bl a bilder på en stämningsfull solnedgång med en fågel i profil, närbild på några hjortar i ett skogsbryn och en vy över vandrarhemmet och fyren med en väldigt dramatisk himmel och jag bara "Åh, Elias du borde bli fotograf, du har verkligen öga för det här!"
Men när jag lade in bilderna i datorn idag, såg jag att det var något som inte stämde och då visade det sig att det var en utställning med stora bilder från Hanö, så han hade tagit kort på bilderna, den lille spjuvern.
Nåja, hans egna var inte fy skam de heller. Här är ett litet collage, man kan se bla Hanöflaggan, fyren, drakamärket, bönsäcken och så fick de gå upp i fyren och ett av korten är tagna därifrån. Jag har faktiskt aldrig varit på Hanö, men man blir sugen när man ser dessa härliga bilder!

Avslutning

Idag var det dags för terminens andra avslutning. Den första avverkades redan förra veckan då Kyrkans Öppengrupper hade stor avslutning på Södra Hoka, det var en mysig dag med fint väder, picknick, pysselstationer, hoppborg, uppträdande med musik och rörelselekar och så bjöds det på grillad korv och glass. Riktigt så storslaget hade inte vi på avslutningen av vårt babycafé på Waldorfskolan idag, men det var minst lika mysigt och vi bjöd på tårta och ännu finare väder!








Skolans smedja var i full gång, så vi kikade in lite

Bostadsrenovering mm

Renoveringen av det nya hemmet går sakta men säkert framåt. Ibland tror jag att Per redan har flyttat dit, i smyg. Han spenderar i alla fall mer tid där än här. Trots att jag då är gift med en målare har jag inte förrän nu insett vilket evighetsjobb spackling är. Varje gång man åker dit för att se vad som har hänt är det liksom, "ok...ännu mer spackel...här var det grått och fint ja...".
Men ibland undrar jag hur mycket han jobbar där egentligen, han har redan varit inne hos tre av grannarna, det är mer än vad han har hunnit med under tolv år här.
För er som undrar hur vi ska få plats i nya hemmet, med "alla barnen och allt", så kan jag meddela att sedan i lördags har bostaden numera ett rum färre, det var lite onödigt många innan tyckte vi hihi.


Per har fått leva ut lite aggressioner på en sovrumsvägg

Det är sjukt många beslut man måste ta, och de som känner mig väl vet hur velig jag är när det gäller att välja mellan saker. Och sedan ska man vara överens med, puh, säger jag bara. Nu tror jag att vi äntligen är överens vad det gäller kakel och klinkers, men det var nog det tuffaste, vi hade rätt olika åsikter där, så det krävdes en del jämkande och kompromissande.
Vitvarorna (fast de var inte speciellt vita) gick det hur lätt som helst med, vi gick igenom Hemma-butiken i ett nafs och var helt överens i allt, skönt!

Något som gick lika förvånande lätt var när jag och mina kollegor satt med schemat inför hösten i fredags, vi var så överens att vi nästan chockade oss själva lite och det hela var klart på en timme. Jag fick igenom alla mina önskemål, det blev nästan lite för bra, så nu sitter jag och vänta på ett samtal från jobbet om att det tyvärr måste ha blivit lite fel i beräkningen. :-D

I kväll hade jag och barnen en jättemysig eftermiddag på Waldorfskolan, med grillning på den nya fina utegrillen, god soppa med nybakat bröd i köket, besök i hönsgården, lek (för barnen) och goda samtal (för de vuxna) på skolgården. Det fina vädret gjorde ju sitt till med, bara till att njuta (och springa efter Mirinda samtidigt).
Smedjan var i full fräs med Kjell-Helge, Waldorflärare från Norge som startade smedjan för ett par år sedan och som brukar komma och följa upp och föreläsa lite för oss. Tyvärr lyssnade jag inte på honom denna gången, det är inte det lättaste med en 1-åring att passa på samtidigt, så jag hoppas att jag får en snabbgenomgång av Katarina på fredagens babycafé.

Mors dag

Idag vaknade jag (helt ärligt, jag hade inte hört ett knyst, ändå var klockan halv nio) av skönsång och guldbricka med blommor, godis och Pepsi och så hade Vilja paket och teckning till väna modern.
I paketet fanns en egenhändigt maskinsydd kudde, som hon hade gjort i slöjden, så fin!


Framsidan av kudden. När jag frågade vad Julia (hennes klasskamrat) hade valt för tyg och hon svarade grönt med grodor och ormar, insåg jag vilken god smak min dotter måste ha :-D


...och baksidan, ritad av Vilja själv, svårt att se kanske, men hon har fått med mig och Mirinda, hon själv i huset, vår katt och man kan även skåda bl a en fjäril, en ängel, en sol och några stjärnor. Och så hjärtan såklart.


Och här är teckningen, denna gången fick hela familjen vara med. "Grattis min älskade mamma"... hon är för söt!

Annars har mesta dagen spenderats på vår framtida adress, Solvägen, jag gick med flickorna till en jättefin lekplats (den såg ut att vara alldeles nybyggd) som ligger på lagom avstånd, och Vilja kan gå dit själv sen, perfekt! Vi hann träffa inte mindre än fyra flickor i Viljas lekålder 5-9 år, under den stunden vi var där, de var lite blyga, men verkade rätt nyfikna på Vilja, så hon kommer nog att hitta många kompisar i området.
Senare på eftermiddagen slöt Elias upp (han har varit hos en klasskompis hela helgen) när vi gick till Fiskehamnscaféet och åt mors dag-middag, det blev en smaskig trerätters ute i eftermiddagssolen,hur gott som helst!







En sak som är väldigt positivt med att flytta, för min egen del, är att komma så nära havet, jag är verkligen mer en havsmänniska än en skogsmänniska, så det känns helt underbart att bara när som helst kunna gå ner till havet på några minuter!

Schlagerkvällen

Idag har inte Mirinda frågat efter bröstet en enda gång! Det går faktiskt över förväntan. Fast som sagt, på kvällen, precis när hon ska somna och är jättetrött men inte kan komma till ro, då är det som värst, hon hade en skrikperiod mitt under mello igår kväll. Per och Vilja hade redan gått och lagt sig, så vi var själva i soffan, och hon överröstade alla bidrag med lätthet, så jag missade några, men så plötsligt tystnade hon och jag trodde att hon hade somnat i famnen, men när jag tittade ner på henne, låg hon helt allvarlig och klappade händerna. Det var piratlåten som föll lilla damen i smaken, den har vi diggat till många gånger i bilen på väg till skolan, så hon kände nog igen den. Efter den var det Sveriges bidrag och då övergick klappandet till lite soft huvudnickningar (a la Daniel Breitholz) i takt till musiken och sedan somnade hon lugnt till Danmarks bidrag, som kom efter. Så då satt jag ensam vaken i soffan och såg hur Sveriges (som alltid) höga förväntningar sakta men säkert krossades. Vad har de för smak i övriga Europa egentligen? Fast det var många bra låtar, jag hade ett tiotal favoriter, fast vinnarlåten var trots det inte någon av dem.

Rapport från rehab

Hjälp, vad man kan vara busy nuförtiden, har inte hunnit med bloggen alls denna veckan, vilket till största delen beror på att trettiofyran har förvandlats till ett rehab med mig som förstevårdare. Patienten är intagen sedan början av veckan och lystrar till namnet Mirinda. Jag tänkte att det var hög tid för henne att sluta ammas, jag har väntat på att hon kanske självmant skulle välja bort det, lagom till ettårsdagen sådär men icke.
En dag på öppnagruppen i kyrkan kom ämnet på tapeten och det visade sig att de som hade ammat längre än ett år inte hade gjort det särskilt frivilligt, utan hade haft ett hästjobb att få barnet att sluta, för många drog det ut till 1 1/2-års ålder. En mamma berättade att hon var helt knäckt, när hennes dotter var två år och ville ha bröstet på sina egna villkor, spelade ingen roll om det så var mitt under shoppingen på stormarknaden, och det hela började bli lite pinsamt. Mamman hade börjat jobba, men det förändrade ingenting, flickan vägrade konsekvent att äta, hon skulle få "bum-bum" (hennes egna ord för amning) sen när mamma kom. När mamman kom till förskolan efter att ha läckt bröstmjölk hela dagen på jobbet och fått samtal av orolig förskolepersonal (flickan äter ju ingenting) var det bara till att sätta sig och amma innan hemfärd, och flickan som spenderat sista timmen i hallen, väntande på sitt "bum-bum" var äntligen nöjd. Till slut fick det vara nog, så de satte hårt mot hårt, och det tog 2-3 månader för flickan innan hon började äta vanlig mat.
Jag kände direkt när hon berättade att det där kan säkert vara jag och Mirinda. Jag har inte märkt någon nedtrappning av amningen efter att ha introducerat smakportioner och hennes nuvarande matintag är inte större än smakportioner heller. Därför har det känts bra att ha ammat henne, hon har fått näring på det viset åtminstone, hon har ju vägrat allt vad gröt och välling heter, annars hade ju det kunnat ersätta amningen. Sedan har hon ju inte tagit napp heller, så bröstet har ju fått stå för tröst också, samt insomningsmedel. Och även lite som Prozac, om jag tänker efter, en sur och gnällig Mirinda blir en helt annan flicka med några klunkar från bröstet.
Men jag ska börja jobba nu efter sommaren och jag vill inte att min lilla kicka ska sitta på bänken i hallen på dagis och vänta på bum-bum...

Men fy vad jobbigt det är, det är ju hennes största last jag tar ifrån henne, eller snarare drog och hon har det tufft nu, lill-snäckan. Och jag känner mig som värsta stygga mamman. Fast lite konsekvent och tuff också. Och tålmodig. Hon har inte fått en droppe dagtid sedan i tisdags eftermiddag. Tyvärr har hon inte ätit mer vanlig mat för det som jag hoppades på. Hon har börjat dricka lite bättre, annars petar hon i maten, men smakar villigt på allt. Fast kaloriintaget är nog inte så lågt, för glass och sötsaker går minsann ner utan besvär.



"Bröstet slut", ja vad ska man säga, fast hon förstår ju, fast inte varför det plötsligt är slut. Och på natten är det minsann fullt igen.



Fast på kvällen är det värst, här är några sekunder av detta hemska med...stackars barn, vadå traumatiskt?

1-årskalas

Dante fyllde 1 år i torsdags och det firade vi igår i Sölvesborg. Det bjöds på minipajer och fjärilstårta och Dante var nyklippt och fin. Det var första gången hårfrisörskan hade använt trimmern på ett så litet barn, men det behövdes verkligen, trots att det säkert var tredje gången han blev klippt hihi.


Dante verkade nöjd (om än något allvarlig), han började köra med bilen på golvet direkt "brumbrum"


Fjärilstårtan (kolla in storögda Mirinda)


Den gick ner med lätthet och han kunde alldeles själv minsann! (Fortfarande lika allvarlig dock)

Att göra slut med ett hus

Idag var familjen som ska köpa vårt hus här igen och tittade lite, denna gång med sina föräldrar i släptåg. Det blev tumme upp från samtliga päron. "Äntligen har ni hittat ett hus!" "Jag sa ju det, att det skulle kännas direkt när ni hittat rätt!" Och så var det "Åh" och "Ah" för hela slanten.
Och köparna kom flera gånger med inflikningar i husvisningen som "Här tänkte jag att vi skulle göra si... och här kan man ha det så... datarummet kan vara här...och här på gräsmattan kan ju Olle ha sitt hus (Olle visade sig vara den stora familjehunden som behöver en hundgård på tomten). Och så åkte tumstocken fram och det mättes och kalkylerades. Jag gick tyst efter, försökte att inte ge uttryck för den gnagande svartsjukan jag kände inom mig; "Hold your horses, huset är inte ert ännu..."
Jag får ju skärpa mig. Det är ju jag som gör slut. Men som med alla förhållande känns det svårt att se den gamla kärleken tillsammans med den nya. Och så snart inpå... Jag kommer alltid att hålla trettiofyran varmt om hjärtat. Och inte bara jag, häromdagen sa Vilja helt spontant: "Jag tycker jättemycket om detta huset, mamma. Vet du hur mycket? Så häääär mycket" Och så sträckte hon ut armarna så långt åt sidorna hon bara kunde.
Flickan i familjen blev jätteledsen för att inte Vilja var hemma (hon lekte med en kompis) och då berättade jag att Vilja sagt att hon gärna hälsa på henne sen, när de flyttat in och hon själv är hos farbror Peter och hälsa på. Då sa mamma husköpare att "Vad bra, då kan ni ju leka i Viljas gamla rum, det blir väl skoj? Men kom nu, nu måste vi åka hem, vi kan ju inte barrikera deras hus på detta viset hela kvällen" Och då kändes det lite bättre, måste jag säga. Ja, det är vårt hus ett litet tag till och sen kan Vilja komma och leka i sitt gamla rum (alltså inte flickans nya rum, utan Viljas gamla rum, märk skillnaden) det blir nog bra det här. Och jag kanske också kan få kika in lite? Bara lite... Jag kan stå i hallen och vänta på Vilja och samtidigt insupa lite av husets atmosfär. Eller åtminstone vänta i trädgården, jag kan ju passa på att klappa Olle i hans nya hus...

Lönespåslag

Idag fick jag ett trevligt brev från min chef, där det stod att läsa att jag har fått 1050 kronor i lönepåslag. Inte illa. Inte illa alls för ett låtsasjobb...

Snacka om lågstatusyrke

Jag och Elias diskuterade hans tid framför datorn i bilen hem i dag. Han tyckte att han får sitta alldeles för lite, medan jag förklarade (för femtioelfte gången) att det är ett privilegium som han måste förtjäna.
"Och så måste du självklart göra läxan först, den har du ju inte gjort denna veckan."
"Vi har fått en ny läxa, vi ska hitta på en egen berättelse om vad som helst och du måste hjälpa mig, det sa fröken."
Han ansåg att jag inte bara skulle ge honom ett ämne att skriva om, jag skulle dessutom hjälpa honom med hela berättelsen, det gjorde minsann de andra föräldrarna och det hade som sagt fröken också upplyst dem om att det var så det skulle gå till. Jag ilsknade till lite och röt åt honom:
"Det är klart att hon inte har sagt, det begriper ju jag, jag är faktiskt också lärare!"
"Nej, det är du ju inte, du är bara låtsaslärare."
"???"
"Ja, du är ju fritidspedagog, då är man låtsaslärare."

Gissa att det inte blev några som helst privilegium denna dag för lille herr uppstickare.

Så var det klart!

I kväll blev budgivningen klar. Vi fick träda in som allsmäktiga hussäljare och styra upp det lite på slutet, för visst ska väl trettiofyran får fortsätta att känna av barnaspring i trappan, höra Bolibompas välkända signaturmelodi kl 18, lyssna till godnattsagor och smygtitta på sussande flickebarn under rosa snöflingetapeter? Det tycker i alla fall vi kändes mest rättvist mot både huset och byn. Och vårt älskade trettiofyran fick trots allt ett värdigt pris som sig bör för att leva upp till epitetet "Svängstas charmigaste hus".

Jag tillber solen!

Idag har solen lyst (hahaha) med sin frånvaro och jag har redan hunnit sakna den. Efter förra sommarens usla väder får det gärna bli en riktigt fin i år som kompensation. Även om jag inte gillar att grillas i solen så älskar jag fina sommardagar, det finns ju både skugga, parasoll och svalkande bad. Och så blir det så fina kort att sätta in i familjealbumet!


Jag lyckades fånga alla tre på bild samtidigt, WOW! (Men man måste vara riktigt snabb på avtryckaren)


Lilla Tultan


Den fina gungan som Vilja fick i present av moster Jennie blev en riktig färgklick i trädgårdens grönska.


Middag (frukost, lunch, fika och kvällsmat med för all del) på altanen är ju en av sommarens absoluta höjdpunkter. Igår var det min hemlagade potatissallad och grillade veggie-filéer som vi kunde njuta av, riktigt god sommarmat! Och nu vill ungarna grilla varje dag...

Mums!

Då var sommarens första marknad avverkad. Vi var där precis när de hade öppnat, så då var det inga som helst problem att ta sig fram med barnvagn, skönt att slippa trängas. Men hett var det mitt på dagen! Vi passade på att avnjuta årets första langos, det brukar bli en varje marknad, vi gillar verkligen det, hela familjen (Mirinda också visade det sig). Undrar om de blir lika goda om man gör dem själv, någon som har testat?


Vi hade tur och fick sittplatser hela gänget


Elias på väg att hugga in


Vilja envisades med att vilja ha en med sylt och grädde, och den gick såklart ned den med

Snigelpost

Det var så mycket ståhej i går med visning och allt så vi glömde alldeles bort att ta in posten, kom vi på i dag på förmiddagen och jag blev så glad när jag upptäckte att vi hade fått ett efterlängtat paket, det är ju inte varje dag det händer precis. Jag förstod direkt vad det var som dolde sig i det fint inslagna paketet.



Det var en übersöt liten snigel som min bloggvän Annelie egenhändigt knåpat ihop till mig, eller rättare sagt till Mirinda. Hon visade upp en sådan på sin blogg som hon hade gjort i present till en 1-åring och jag frågade om hon kunde tänka sig att göra en till och hon är så himla snäll att hon gjorde det! Jag fick den gjord helt efter eget önskemål (rosa med vitmålad dragbräda) och den blev verkligen hur fin som helst, jag är i och för sig lätt-impad när det gäller allt som har med nål och tråd att göra, är helt värdelös på det själv, men visst är den underbar? Tack snälla Annelie!!!


Mirinda blev såklart överförtjust, hon älskar att dra runt på saker, så nu kanske Elias får ha sin plånbok med kedja i fred


Närbild på Snigel

Budgivning!

I går hade vi vår första visning och det gick jättebra. Vi fick mycket beröm för huset och budgivningen har redan börjat, riktigt spännande. Fast ännu mer för de potentiella husköparna kan jag tänker mig. "Nu sitter de nog och möblera hela huset som vi också gjorde, kommer du ihåg det?" sa jag till Per efter att de hade åkt. Vi skulle ju "bara" titta den där dagen för nästan 12 år sedan. Men efter titten var vi helt förälskade i huset, trädgården, ja hela atmosfären. Som Per sa till mäklaren "Får vi bara hit dem, så är det kört för dem sedan, de kan inte motstå husets energier." Mäklaren var benägen att hålla med. Han hade t ex väldigt svårt att sätta ett pris på huset, det steg liksom ju längre han satt i huset, till slut fick vi nästan hejda honom, sen lade han ändå till en femtusing i efterhand *fniss*.

I dag bär det av till marknaden i Mörrum, det kommer nog inte att bli det lättaste att ta sig fram med barnvagnen, det är säkert välbesökt när det är så här underbart väder!

Första skorna

Fram tills nu har Mirinda hasat runt i mockasiner utomhus, men igår tog jag mig i kragen och åkte in för att köpa ett par riktiga skor till flickstackar'n. Jag hade ett par vita hemmma, men jag tyckte att de verkade lite stora (stl 21), men när jag kom in till skoaffären och de mätte foten, visade det sig att hon skulle ha, just det: storlek 21. Men det blev ett köp ändå, så nu har hon två par, kanske inte helt fel? Man ville ju inte ha åkt in förgäves heller *fniss*. Och på något konstigt vänster råkade det komma med ett par vita ballerinaskor till mamman med i påsen hem, förstår inte hur det gick till riktigt...
Det fanns en del söta flickskor att välja mellan, men med tanke på högsommarvärmen som nu råder fick det bli ett par nättare tygskor, som hon också kan vara barfota i, vilket hon var idag.


Söta va?



Bara man har tungan rätt i mun går det hur lätt som helst att spatsera runt i de nya skorna, även på vår sluttande tomt.


Vilket underbart majväder vi har! Bäst att passa på och njuta och vara ute så mycket som möjligt!



Som vanligt klicka på bilderna för se i större format

Till allmän beskådan

Nu kan man kolla in trettiofyran på hemnet! Lite vemodigt känns det, och lite scary också, hemmet ute till allmän beskådan och nagelfaring, hujedamej. Lizette var här i fredags och hjälpte till med den sista finputsningen innan mäklaren skulle komma och hon bara stönade till slut:
"Det är ju som om ni ska ha värsta storkalaset!"
"Ja och det är inte varje dag man bjuder in hela svenska folket" svarade jag medan jag fortsatte att gno (med tandborsten, bästa städprylen om ni frågar mig!).

forts. flickornas rum

Viljas lilla caféhörna. Det lilla fönstret ska få en liten gardin är det tänkt.


Det behövs mycket förvaring till en liten prinsessas alla saker


En fjärilssvärm fladdrar över taket


En ensam fjäril har kommit på vift och ligger kanske lite risigt till?


Garderobsdörren är målad med skoltavelfärg


Och till sist: husets bästa utsikt

Försmak

Nu har mäklaren varit här och fotograferat, så snart ligger huset ute på hemnet skulle jag tro. Tänkte ge er en förhandstitt, jag har ju lovat lite bilder från flickornas rum, så jag passade på nu när det var städat som aldrig förr.


Välkommen in


Mirindas säng (nej, hon har aldrig sovit i den, men någon gång i framtiden är det tänkt så)


Ingången till Viljas del av rummet. Vi har delat av rummet med hjälp av Ikeas hylla expedit, ett draperi och mammas gamla toalettbord.


Viljas säng. Himmelsängen har visst hamnat lite på sniskan ser jag nu, så brukar den inte se ut.

Resten får ni se nästa gång!

Rosa flickdrömmar

Ett av villkoren för att vi skulle flytta till bostadsrätten var att den skulle totalrenoveras för att vi ska sätta vår egen prägel på den och känna oss riktigt hemma i stan, så nu har vi börjat kolla runt lite på vad vi kan tänka oss när det gäller kök, kakel, klinkers, golv, tapeter och allt vad det nu är vi kan tänkas behöva. Rena terapiarbetet för mig som älskar allt som har med inredning att göra. Det jobbiga är bara mannen som måste lägga sig i allt, oftast har han en mer praktisk syn på saker och ting än vad jag har, som är mer av en estet. Men så är han ju hantverkare också. Men jag var så glad igår när jag berättade för Lizette att: "Kan du fatta! Jag tror minsann att jag har fått Per att gå med på rosa kakel i köket!" Gissa om hon var avundsjuk där ett tag. Men när jag frågade Per igen, ville han inte alls kännas vid detta. "Men du sa ju att det var fint?!" "Ja Anna, du sa så här: Åh vad fint det var med det kaklet till! och jag svarade typ: Ja, det var fint... Inte ett ord om att vi skulle ha det." *suck* Det är väl en sådan där mars-venus grej, man tolkar saker och ting olika beroende på vilken planet man kommer från...
Men fint var det, hittade bilden i Ikeas köksbroschyr, och tillsammans med just det köket som vi är intresserade av, är inte det ett tecken om något?



Sedan fick jag höra att min syster har fått en fin present av sin sambo, en sladdlös dammsugare från Electrolux. Och gissa vilken färg han valde?


Just det - rosa!
Hmmm, undrar vem som kommer få mest sex den närmaste tiden Oscar eller Per?